09 June 2011

Mike Mills - Beginners



Ibland går jag förbi Presstop för att bläddra i lite tidningar. Idag var jag där främst för att bläddra i den nya speltidningen Fienden, men ögnade så klart även i Filmmaker Magazine, vilken är min favoritblaska i ämnet, utöver vår svenska Flm då. Hur som helst. Omslaget pryddes av Mike Mills, som är en inspirerande konstnär. Kanske inte favorit, men han hänger i samma kretsar som flera av mina favoriter. Han och dessa andra favoriter är med i dokumentären Beautiful Losers som bör ses av alla. Men återigen så glider jag ifrån ämnet. Poängen jag ville komma till är att Mike Mills har en ny film på gång. Tidigare har han gjort den om inte fantastiska så åtminstone väldigt fina Thumbsucker. En klassisk coming-of-age med en touch av indie, som gled fram på vågorna efter Garden State.

Hur som helst.

Mike Mills nya film heter Beginners och innehåller Christopher Plummer och Ewan McGregor som far och son, som just förlorat maka/mor, varpå fadern berättar för sonen att han är och alltid varit homosexuell. Premissen låter spännande, men av trailern att döma verkar den även ramas in prydligt och sakligt med torr fantasi och en hund som inte kan prata. Till min förvåning upptäckte jag även att den kommer gå upp på SF om bara en månad. Se trailern och peppa med mig:

17 May 2011

Michael Bay, kärnfamiljen och support our troops

Av olika anledningar fick jag för mig att titta på Transformersfilmerna. Det som slog mig framför allt när jag såg den första var att det var ju faktiskt inte dåligt. Förvisso var det en genomrutten film med unkna värderingar och slentrianpatriotism, men det var ändå ett gediget hantverk. Habil action med mycket feta explosioner på precis rätt ställen. Den komiska tajmingen går väl diskutera, tillsammans med huruvida det över huvud taget är särskilt intressant att göra lyteskomik av bilrobotar. Jag kommer på mig själv med att jämföra Michael Bay med Steven Spielberg. Båda två är kompetenta hantverkare. De vet hur en Hollywoodfilm ska utformas. De var med och skrev boken.

Transformers 2 innehöll mer av allt det här som gjorde första filmen äcklig. Mer lyteskomik och knasiga röster till tokiga robotar, mer dåliga sexskämt och heteronormmanifest, men framför allt mer militärromantik och Believe.

En särskilt stark scen är mot slutet (som är väldigt långt i den här 2,5 timmarsfilmen, så nånstans i mitten av filmen) när huvudpersonen Sam, som genom hela filmen ömsom flyr från och ömsom jagar de onda Deceptacon-robotarna, bestämmer sig för att nu jävlar är det dags att slå tillbaks. De har dödat Optimus Prime och snott the matrix och ska starta nån uråldrig maskin i en pyramid som ska döda solen så allting ser helt kört ut. Självklart måste nu Sam, hjälten, sätta ner foten. Men hans pappa, Tom Arnold, ställer sig i vägen för honom och vägrar släppa iväg honom ut i kriget. "You're my son!", skriker han, och förkunnar sin fadersroll som beskyddaren i familjen. Men Sam kontrar med "You have to let me go", vilket både hänvisar till att fadern måste släppa förvaltarrollen om sin son och låta honom växa upp och fatta sina egna beslut och bli överhuvudet i sin egen familj, men framför allt och mer konkret är det ett spel för arbetarhemmen där äldste sonen vill join the army men hans far tycker det är för farligt. "You have to let me go!", upprepar Sam och eftersom han är filmens hjälte är det hans resonemang vi backar. Och sure enough så inser Tom Arnold strax att han så klart måste släppa taget om sin son och låta honom bli soldat. Hur ska han annars bli man? Men han tillägger "You come back! You gotta!", för att poängtera att det är just in i armén han släpper honom.

Och det är så den amerikanska arméns värvningspropaganda i Hollywood ser ut. En exakt likadan scen finns exempelvis i Spielbergs Världarnas krig, där Tom Cruises son springer ifrån honom upp för en kulle där militären strider hett mot tripods och andra utomjordiska tingestar. Tom Cruise springer ifatt honom och brottar ner honom med sin faderskärlek. "I need to do this", säger sonen. "You have to let me do this." Och vem kan säga emot det resonemanget? Stum av klarsynthet släpper Tom Cruise iväg sonen. Klart grabben ska ut i armén.

I inledningen av Transformers 2 har det varit en likadan scen mellan Sam och hans mor, som storgråter över att Sam ska börja på college och flytta ur huset. "You have to come home on every holiday" säger hon då. Det är en scen som är komiskt framlagd. Mamman är en knasig toka som gråter och bölar över en så naturlig sak som att flytta hemifrån. Det är ju inget farligt med att börja på college.

På college odlas intellektet, passivitet, inte handlingskraft. Och som brukligt är i all militäraction så förs det fram ett hat mot politiker. The suits in Washington som inte vet nånting om hur det att vara in the shit. Militärhjälten förnedrar politikerskurken som vill tvinga Autobots bort från planeten, genom att tvinga honom hoppa fallskärm ur ett militärplan, varpå han börjar storböla som den fega mindre-än-man han är. Självklart är det militären som räddar dagen och får det yttre hotet på fall. Brawn över brains. Kunskap är makt, my ass.

Och det är det här jag egentligen ämnade att kommentera.

Slutscenen i Transformers 2:

Optimus Prime har just slitit ondis-roboten i stycken. Var det Megatron i den här filmen också? Kan ha varit en annan, jag märkte inte riktigt den detaljen. Ond var han hur som helst. Nåväl, ondskan har dödats, godheten har segrat. Äntligen är det över. Avrundning.


Sam och hans flickvän står och kramas. Eller snarare: Sams flickvän kramar honom. Glad över att han är vid liv och tacksam över den strid han utfört för hennes, mänsklighetens, skull.


"It took all this for you to tell me that you love me", viskar hon och syftar på att han gick ut i krig för hennes skull. Genom hela filmen har det varit ett återkommande gnabb mellan det kärleksfulla paret, som man har han svårt att säga "I love you", som är den magiska formel som utanför kyrkans "I do" manifesterar ett heligt band i den heteronormativa parrelationen.


"You said it first", svarar han och bekräftar att ja, det var för henne han utkämpade kriget. Han slogs för hennes kärlek, och hennes kärlek gav honom hans styrka och hans kraft att försvara sitt land. Och när hon visat kärlek för honom kan han visa kärlek för henne.


Flickvännen ler tacksamt och bekräftande.


Nu är det istället mannen som omfamnar kvinnan. Och det är inte en sensuell kram som den hon gav honom utan ett vårdande och ömt omfamnande. Det är som beskyddare av dem han älskar som mannen går i krig, som försvarare av sin familj.


På tal om familj. Här kommer mor och far och bekräftar tankarna om kärnfamiljen som just bildades. (Tidigare har förhållandet mest varit av amerikansk dejting-sort, där kvinnan varit supersexig och het och mannen förbluffad och hänförd av hennes hethet.)


Och som om inte det vore nog - lägg märke till Golgatakorset som formats av en palm i bakgrunden (samt militären som också får plats i ett hörn). Det syns inte i bild, men samtidigt som korset dyker upp läggs till den den bombastiska ödesmusiken en änglalik solist som sjunger ett ekande och kyrkligt "aaaaaaaaaaaaaaa". Detta försvinner så fort vi går vidare till nästa ruta.


Från fjärran, från krigets riktning, kommer två män.


Det är de båda comic relief-grabbarna. De är symboliska civilister, som båda varit delaktiga i att störta robotarna. De jämförs enkelt med exempelvis den irakiska civilbefolkningen, tränad av amerikanska trupper för att utföra militäruppdrag (utgöra kanonmat). Militärerna i scenen skakar deras händer som för att tacka för ett väl ufört jobb och får självklara nickar till svar. "Ingen orsak. Nöjet var helt på vår sida. Plikten framför allt."


Och så äntligen kyssen, som förseglar förbundet mellan man och kvinna till ett äkta par.


Sedan havet! Det öppna havet. Friheten. Och in över det glider ett hangarfartyg med massa militärflygplan.


Där står Sam, nu iklädd en soldats bomberjacka, för att göra det ytterligare lite tydligare att han är soldat i detta krig. I bakgrunden kommer Optimus Prime gående.


"Thank you, Sam, for saving my life", säger Optimus. Kameran är högt över Sam, för att visa på Optimus storhet och att han talar för ett helt folk. Det irakiska, exempelvis.


"You're welcome", svarar han med blicken uppåt och kameran filmar underifrån för att visa på att han är en enskild soldat. "Thank you for believing in me", tillägger han och talar till den amerikanska befolkningen som stödjer sina trupper i utlandstjänst. Om vi bara tror på våra trupper istället för att kalla kriget för ett meningslöst sådant, så kommer de segra.


Här ett snabbt klipp till allmänheten, civilbefolkningen, fruar och vänner, som stödjer trupperna ifrån bakgrunden.


Panoramavy över det öppna fria havet som en ensam stolt soldat och en återupplivad befolkning blickar ut över. Samtidigt som Optimus Prime påbörjar ett tal om united we stand och att se tillbaks på våra soldater och strider som hjältar och hjältemod så drar en elgitarr igång. Frihetens instrument. Strax även pukor och sedan:

The End.

Och angående Oprimus Primes återuppståndelse förresten: Sam letar upp den magiska matrisen som kan väcka den ondaste av onda robotar men tänker använda den för att återuppväcka Optimus Prime istället. Matrisen är dock så gammal att den vittrar sönder i hans händer när han väl hittar den i en väldigt undangömd grotta i Egypten. Där i grottan sitter Sam och hans flickvän, som säger att nu är det kört. Nu kan de inte väcka Optimus Prime till liv igen. Men Sam ger inte upp. "There's a reason fo all of this", säger han och menar den kristna determinismen, eller "ödet" som det också brukar kallas i hollywoodfilm. Sam vet att det kommer funka. Hur kan du veta det?, undrar flickvännen. "Because I believe it", svarar han självsäkert och stormar ut ur grottan. Jesus återuppstod då han rullade bort stenen som blockerade grottan han begravts i och han sa:

"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig kommer att leva också om han dör"
.

14 April 2011

Knowing - Om Gud, Messias och det förlovade landet



Nicholas Cage har en supersmart son som heter Caleb. Caleb har fått tag på ett papper med massa siffror som visar sig vara datum, dödstal och koordinater för stora katastrofer som kommer inträffa. Nicholas Cage utreder detta. Okej. Siffror är alltså viktiga i filmen (åtminstone i början) och sonen heter Caleb. Caleb heter även en person i bibeln, som figurerar i 4:e Mosebok. På engelska heter 4:e Mosebok "The book of numbers".

Detta är alltså en film om en man som tappat tron på Gud och (därför) är vetenskapsman som undervisar om determinism (att everything happens for a reason) vs randomness (att allt är helt random) men eftersom han är arg och ledsen över att hans fru har dött så har han tappat tron och menar därför att determinism är bullshit. "Shit just happens", säger han. Determinism står alltså här för intelligen design, tanken att Gud skapade världen och allting har ett syfte, medan randomness står för evolutionsläran om biologiska mutationer. Nicholas Cage är vetenskapsman (vars fru har dött) och tror inte på Gud och himmelriket, vilket gör hans son Caleb ledsen.

Men när Nicholas Cage upptäcker lappen med siffrorna så förstår han att det faktiskt finns en (divine) plan för det hela. Det finns ju nerskrivet på förhand och händer alltså inte random. Hollywoodregeln gör att Nicholas Cage tror att han är Messias och skall rädda alla människor från jordens undergång, som är sista siffran på papperet. Men jordens undergång kommer komma med att solen puffar ut extra mycket sol och följaktligen kommer sätta eld på allting på planeten, och det är ju lite svårt att förhindra det. Så Nicholas Cage kan inte vara Messias. Enter: utomjordingarna. Vi har genom filmen trott att de var farliga och ville oss illa, men det visar sig alltså att de kom från ovan och sände siffrorna som en varning. De har valt Caleb att följa med dem upp ovan molnen. Han är den utvalde. "They chose you" säger Nicholas Cage till sonen när han förstår att han inte får följa med sonen och hans saviours uppe i himmelen. Han väljer alltså att stanna på jorden, som strax kommer brinna upp, och skicka sin son upp i himmelen. Ty så älskade Nicholas Cage världen att han gav den sin ende son, (för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv). "Vi kommer alltid vara tillsammans, du och jag och din mamma" säger han och menar så klart i himmelriket, the afterlife. Som han nu alltså återfått sin tro på.

Men, vem var då egentligen Caleb i bibeln? Jo, Caleb (Kalev) var den ende (tillsammans med Josua) som trodde på Gud när han sa att Kanaan var israeliternas förlovade land. Och eftersom alla tvivlade utom Caleb (och Josua) så dödade Gud alla andra och lät bara Caleb (och Josua) komma in i det förlovade landet där israeliterna kunde börja på nytt. Utomjordingarna säger bestämt att Nicholas Cage inte får åka med. Det är bara Caleb, och hans lilla tjejkompis, som får. Och när de går ombord på rymdskeppet visar utomjordingarna sin true form. De är skimrande vita och nästan genomskinliga. Och de har vingar...

*Ptschwoom!* Så åker de iväg. Nicholas Cage somnar på marken men vaknar upp när det börjar regna. Det finns en stor del i bibeln som handlar om regn. Syndafloden kallas den. Då dödar Gud allt liv på jorden utom en av varje kön för att de ska kunna börja om på ny kula. Nicholas Cage åker för första gången hem till sin familj - han är ovän med sin far eftersom han är präst, en man of god - och efter att de nu försonats ser vi hur en stor svallvåg av eld sveper över USA. Fadern kramar om Nicholas Cage med orden "This isn't the end, son". "I know" säger Nicholas Cage, som en bekräftelse på att han åter tror på Gud, Hans stora plan, himmelriket och livet härefter. Alla kramas och de omsveps av det oändliga ljuset. (EXPLOSIONS!!)

Efter det gudomliga ljuset landar vi på en oförstörd planet där den gyllene CGI-havren (säd = liv) vajande sveper över vida ängar i detta till synes perfekta paradislandskap. De två enda människorna som är kvar, Caleb och hans lilla söta tjej, är nu helt klädda i vitt och de sätter ner varsin vit kanin (som de likt Noah fick ta med sig på den stora färden). Och vi vet ju alla vad kaniner är bäst på. Kaninerna kommer fortplanta sig, och likaså Caleb och hans flickvän. De skuttar glatt genom det gyllene landskapet och kameran följer efter dem och zoomar ut till en överblick som centreras kring ett gigantiskt, perfekt, träd. Livets träd. Kunskapets träd. This truly is paradiset.

Och här slutar filmen med den underliggande frågan: "Nå, har civilisationen lärt sig nåt nu? Kommer ni äta av äpplet och döma er själva till undergång IGEN?"


Ja, detta är sista bilden i filmen.

(För att vara crude skulle vi istället för kristen kunna kalla den för scientologisk, då den visar hur utomjordingar räddar ett antal utvalda till att börja om på en ny planet efter att jorden förintas av solen.)

07 April 2011

Dåliga jävla kärlek


"Från manusförfattarna till Bad Santa" fick mig intresserad och Steve Carell var väldigt rolig en gång i tiden, så jag tänkte att Crazy, Stupid, Love kunde göra för Carell vad Bad Santa gjorde för Billy Bob Thornton. Av trailern att döma verkar den dock vara en helt vanlig wasp-romcom om en torr kille som inte vet hur brudarna ska tas och som får hjälp av en hunkig player att lära sig hur brudarna ska tas, för att i slutet få ett stabilt förhållande samtidigt som playern blir omvänd till sobert monogam när han "träffar den rätte". Julianne Moore har dock aldrig gjort mig besviken.

06 April 2011

Ledmotivet.

Hej till publiken.

Detta är bloggens första inlägg och därför är det viktigt att göra det till nån sorts manifest och programförklaring. Så det får jag väl göra då. I min mening är filmtexter i allmänhet mer av nöjesjournalistik än kulturjournalistik. Det tycker jag är väldigt tråkigt, eftersom film enligt mig är kultur och inte nöje. Jag vill dock inte verka märkvärdig. Jag tittar inte bara på svartvita draman från östeuropa utan jag tittar i mångt och mycket på den stora drösen av västerländska filmer som alla andra tittar på. Dock med samma ögon som jag ser på de östeuropeiska. Och det är dessa ögon jag tycker borde skriva om all sorts film.

För att förenkla: mitt synsätt är high brow om low brow. Att behandla genrefilm på samma sätt som arthouse, men inte (nödvändigtvis) att särskilja dem hierarkiskt. Några filmrecensioner kommer du inte hitta här. Möjligtvis filmkritik, men framför allt filmanalys.

Det var det hele.