Av olika anledningar fick jag för mig att titta på Transformersfilmerna. Det som slog mig framför allt när jag såg den första var att det var ju faktiskt inte dåligt. Förvisso var det en genomrutten film med unkna värderingar och slentrianpatriotism, men det var ändå ett gediget hantverk. Habil action med mycket feta explosioner på precis rätt ställen. Den komiska tajmingen går väl diskutera, tillsammans med huruvida det över huvud taget är särskilt intressant att göra lyteskomik av bilrobotar. Jag kommer på mig själv med att jämföra Michael Bay med Steven Spielberg. Båda två är kompetenta hantverkare. De vet hur en Hollywoodfilm ska utformas. De var med och skrev boken.
Transformers 2 innehöll mer av allt det här som gjorde första filmen äcklig. Mer lyteskomik och knasiga röster till tokiga robotar, mer dåliga sexskämt och heteronormmanifest, men framför allt mer militärromantik och
Believe.
En särskilt stark scen är mot slutet (som är väldigt långt i den här 2,5 timmarsfilmen, så nånstans i mitten av filmen) när huvudpersonen Sam, som genom hela filmen ömsom flyr från och ömsom jagar de onda Deceptacon-robotarna, bestämmer sig för att nu jävlar är det dags att slå tillbaks. De har dödat Optimus Prime och snott the matrix och ska starta nån uråldrig maskin i en pyramid som ska döda solen så allting ser helt kört ut. Självklart måste nu Sam, hjälten, sätta ner foten. Men hans pappa, Tom Arnold, ställer sig i vägen för honom och vägrar släppa iväg honom ut i kriget. "You're my son!", skriker han, och förkunnar sin fadersroll som beskyddaren i familjen. Men Sam kontrar med "You have to let me go", vilket både hänvisar till att fadern måste släppa förvaltarrollen om sin son och låta honom växa upp och fatta sina egna beslut och bli överhuvudet i sin egen familj, men framför allt och mer konkret är det ett spel för arbetarhemmen där äldste sonen vill join the army men hans far tycker det är för farligt. "You have to let me go!", upprepar Sam och eftersom han är filmens hjälte är det hans resonemang vi backar. Och sure enough så inser Tom Arnold strax att han så klart måste släppa taget om sin son och låta honom bli soldat. Hur ska han annars bli man? Men han tillägger "You come back! You gotta!", för att poängtera att det är just in i armén han släpper honom.
Och det är så den amerikanska arméns värvningspropaganda i Hollywood ser ut. En exakt likadan scen finns exempelvis i Spielbergs Världarnas krig, där Tom Cruises son springer ifrån honom upp för en kulle där militären strider hett mot tripods och andra utomjordiska tingestar. Tom Cruise springer ifatt honom och brottar ner honom med sin faderskärlek. "I need to do this", säger sonen. "You have to let me do this." Och vem kan säga emot det resonemanget? Stum av klarsynthet släpper Tom Cruise iväg sonen. Klart grabben ska ut i armén.
I inledningen av Transformers 2 har det varit en likadan scen mellan Sam och hans mor, som storgråter över att Sam ska börja på college och flytta ur huset. "You have to come home on every holiday" säger hon då. Det är en scen som är komiskt framlagd. Mamman är en knasig toka som gråter och bölar över en så naturlig sak som att flytta hemifrån. Det är ju inget farligt med att börja på college.
På college odlas intellektet, passivitet, inte handlingskraft. Och som brukligt är i all militäraction så förs det fram ett hat mot politiker. The suits in Washington som inte vet nånting om hur det att vara in the shit. Militärhjälten förnedrar politikerskurken som vill tvinga Autobots bort från planeten, genom att tvinga honom hoppa fallskärm ur ett militärplan, varpå han börjar storböla som den fega mindre-än-man han är. Självklart är det militären som räddar dagen och får det yttre hotet på fall. Brawn över brains. Kunskap är makt, my ass.
Och det är det här jag egentligen ämnade att kommentera.
Slutscenen i Transformers 2:Optimus Prime har just slitit ondis-roboten i stycken. Var det Megatron i den här filmen också? Kan ha varit en annan, jag märkte inte riktigt den detaljen. Ond var han hur som helst. Nåväl, ondskan har dödats, godheten har segrat. Äntligen är det över. Avrundning.
Sam och hans flickvän står och kramas. Eller snarare: Sams flickvän kramar honom. Glad över att han är vid liv och tacksam över den strid han utfört för hennes, mänsklighetens, skull.
"It took all this for you to tell me that you love me", viskar hon och syftar på att han gick ut i krig för hennes skull. Genom hela filmen har det varit ett återkommande gnabb mellan det kärleksfulla paret, som man har han svårt att säga "I love you", som är den magiska formel som utanför kyrkans "I do" manifesterar ett heligt band i den heteronormativa parrelationen.
"You said it first", svarar han och bekräftar att ja, det var för henne han utkämpade kriget. Han slogs för hennes kärlek, och hennes kärlek gav honom hans styrka och hans kraft att försvara sitt land. Och när hon visat kärlek för honom kan han visa kärlek för henne.
Flickvännen ler tacksamt och bekräftande.
Nu är det istället mannen som omfamnar kvinnan. Och det är inte en sensuell kram som den hon gav honom utan ett vårdande och ömt omfamnande. Det är som beskyddare av dem han älskar som mannen går i krig, som försvarare av sin familj.
På tal om familj. Här kommer mor och far och bekräftar tankarna om kärnfamiljen som just bildades. (Tidigare har förhållandet mest varit av amerikansk dejting-sort, där kvinnan varit supersexig och het och mannen förbluffad och hänförd av hennes hethet.)
Och som om inte det vore nog - lägg märke till Golgatakorset som formats av en palm i bakgrunden (samt militären som också får plats i ett hörn). Det syns inte i bild, men samtidigt som korset dyker upp läggs till den den bombastiska ödesmusiken en änglalik solist som sjunger ett ekande och kyrkligt "aaaaaaaaaaaaaaa". Detta försvinner så fort vi går vidare till nästa ruta.
Från fjärran, från krigets riktning, kommer två män.
Det är de båda comic relief-grabbarna. De är symboliska civilister, som båda varit delaktiga i att störta robotarna. De jämförs enkelt med exempelvis den irakiska civilbefolkningen, tränad av amerikanska trupper för att utföra militäruppdrag (utgöra kanonmat). Militärerna i scenen skakar deras händer som för att tacka för ett väl ufört jobb och får självklara nickar till svar. "Ingen orsak. Nöjet var helt på vår sida. Plikten framför allt."
Och så äntligen kyssen, som förseglar förbundet mellan man och kvinna till ett äkta par.
Sedan havet! Det öppna havet. Friheten. Och in över det glider ett hangarfartyg med massa militärflygplan.
Där står Sam, nu iklädd en soldats bomberjacka, för att göra det ytterligare lite tydligare att han är soldat i detta krig. I bakgrunden kommer Optimus Prime gående.
"Thank you, Sam, for saving my life", säger Optimus. Kameran är högt över Sam, för att visa på Optimus storhet och att han talar för ett helt folk. Det irakiska, exempelvis.
"You're welcome", svarar han med blicken uppåt och kameran filmar underifrån för att visa på att han är en enskild soldat. "Thank you for believing in me", tillägger han och talar till den amerikanska befolkningen som stödjer sina trupper i utlandstjänst. Om vi bara tror på våra trupper istället för att kalla kriget för ett meningslöst sådant, så kommer de segra.
Här ett snabbt klipp till allmänheten, civilbefolkningen, fruar och vänner, som stödjer trupperna ifrån bakgrunden.
Panoramavy över det öppna fria havet som en ensam stolt soldat och en återupplivad befolkning blickar ut över. Samtidigt som Optimus Prime påbörjar ett tal om united we stand och att se tillbaks på våra soldater och strider som hjältar och hjältemod så drar en elgitarr igång. Frihetens instrument. Strax även pukor och sedan:
The End.
Och angående Oprimus Primes återuppståndelse förresten: Sam letar upp den magiska matrisen som kan väcka den ondaste av onda robotar men tänker använda den för att återuppväcka Optimus Prime istället. Matrisen är dock så gammal att den vittrar sönder i hans händer när han väl hittar den i en väldigt undangömd grotta i Egypten. Där i grottan sitter Sam och hans flickvän, som säger att nu är det kört. Nu kan de inte väcka Optimus Prime till liv igen. Men Sam ger inte upp. "There's a reason fo all of this", säger han och menar den kristna determinismen, eller "ödet" som det också brukar kallas i hollywoodfilm. Sam vet att det kommer funka. Hur kan du veta det?, undrar flickvännen. "Because I believe it", svarar han självsäkert och stormar ut ur grottan. Jesus återuppstod då han rullade bort stenen som blockerade grottan han begravts i och han sa:
"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig kommer att leva också om han dör".
